Det är synd om svenskarna, I (missaktar kompetens och ansträngning)

Ica-kuriren hade i november en artikel om hur illa det kan stå ställt med svenskkunskaperna hos elever som efter nio år lämnar grundskolan med godkänt betyg i svenska.

Detta fenomen diskuteras bland annat i den politiske sekreterarens för Folkpartiet Johan Ingerös blogg Right Online. (Det är ju för övrigt ett tämligen intressant påfund att initierade folkpartister vill antyda att de skulle vara högermän.)

Apropå kombinationen höger och liberalism så finns ett kul exempel också i August Linnman som tycker att han kan kallas slipprig nyliberal, mörkblå mörkerman eller knasig anarkist. Han antyder, mer eller mindre seriöst, att problemet inte är underklassens bristande bildning utan att de bättre bemedlade inte bryr sig om att sätta sina barn i ordentliga privatskolor [och] betala för gammalmodig undervisning. Här är skillnaden stor mot den sortens gammaldags nationalistisk konservatism, som kännetecknar åtminstone mina äldre släktingar i Finland. För dem är det axiomatiskt att hela nationen måste bildas. Också det enkla folket, som ofta verkar bli borttänkt i de senaste årtiondenas politiska debatt.

Ingerös vinkel är givetvis att socialdemokratin varit ansvarig för det totala fiasko som efterkrigstidens svenska utbildningspolitik representerar, och att det borgerliga skötebarnet friskolorna är det enda positiva som hänt. Jag är nu inte helt säker på att denna folkpartistiska synpunkt skulle hålla för en närmre granskning. Man skulle till exempel kunna föreställa mig att folkpartiet varit medansvarig i åtskilliga av de täta "moderniseringarna" av undervisningsväsendet, och säkert ibland pådrivande. I varje fall verkar inte de nio årens borgerliga regeringar ha fört en radikalt annorlunda politik, och då hade ändå folkpartister ofta(st) ansvaret som utbildningsminister.

Ingerö skriver bland annat:

Men vad är då ovanstående? Personen som skrev det där kommer att sorteras undan så snart han hamnar på arbetsmarknaden. Ärligt talat, kära läsare: vem skulle anställa någon som skickade en arbetsplatsansökan som saknade versaler och skiljetecken??

Sveriges eftersläpningen i den globala ekonomin bygger på något mycket djupare än bara konjunktursvängningar och skatter. Vårt utbildningssystem så som det tett sig sedan Olof Palmes dagar har lett till en intellektuell kastrering av två generationer svenskar, och samtidigt som alla försök att stoppa detta avfärdas av självgoda sossepampar som "sortering" så jobbar asiater, östeuropéer och sydamerikaner övertid för att gå om oss, och som det nu ser ut kommer de att lyckas.

Min erfarenhet är att svenska arbetsgivare inte alls sorterar bort folk med bristfällig kompetens i svenska. Min mor, som är sjuksköterska, skulle rodna om hon visste hur uselt hennes svenska kollegor kan hantera sitt modersmål. Och sjuksköterskor har ändå som en huvuduppgift att utforma skriftliga anvisningar till den mindre skolade personalen, vilken jag tillhört som sommar- och helgvikarie.

Min kusin, som är en ung civilingenjör, och trevlig på alla sätt och vis, har med rätt så ytliga kunskaper i både historia, geografi och språk lyckats bli anställd på ett stort välkänt svenskt företags forskningsavdelning i Lund. Hon hade knappast klarat sig genom en studentexamen i Finland. I Sverige förklarar arbetsgivaren istället att de har goda erfarenheter av att skicka anställda på internat där de får lära sig hantera engelska! Samtidigt har jag personliga bekanta, med bättre meriter och bättre språkkunskaper, också i svenska, men vars föräldrar kommit hit från Mellanöstern, vilket typiskt lett till många års arbetslöshet, svartjobb eller taxikörande efter en (svensk) högskoleexamen.

Det ter sig uppenbart att kompetens och meriter inte är vad som styr på arbetsmarknaden.

Min grundläggande misstanke är att den raserade folkbildningen snarare är ett symptom än en orsak. Jag kommenterade i Ingerös blogg (kopierat hit som en arkivåtgärd, så att säga):

Som en utlänning som trivs bra med klimatet i Skåne, och som en finne som trivs bättre med den allmänna attityden människor emellan här än i Helsingfors, kan jag konstatera att när (om) jag får barn så skulle jag ändå få bråttom att flytta ...antagligen till Finland.

Eftersom min familj bott mest utomlands, har jag gjort erfarenhet av både dyr privatskola i Latinamerika och kommunistisk stadsdelsskola i östblockshuvudstad, och också av vanlig kommunal skola i Helsingfors. Själv lyckades jag hyfsat i den skitdyra privatskolan, men många av mina klasskamrater fick dålig valuta för pengarna — eller deras överklassföräldrar fick, rättare sagt. Att den var dyr och privat hjälpte inte dem som tyckte att anstränging och abstrakta kunskaper är jobbigt och oviktigtu.

Med andra ord: jag har svårt att tro att friskolornas frihet eller privatskolornas exklusivitet är någon garant för framgång. För mig är det lättare att tro att de ofta usla kunskaper som mina svenska medstudenter regelbundet visar upp, helt utan att skämmas, är ett tecken på en allmän missaktning av utbildning, ansträngning och kunskap.

Detta syns inte alls bara i skolornas dåliga resultat, utan verkar såvitt jag kan se genomsyra all offentlig verksamhet och antagligen mycket av näringslivet också. Det syns i urvalen av vem man anställer, vem man befordrar, och att det är tabu att utkräva personligt ansvar — till och med från höga stats- och regeringstjänstemän.

Min personliga teori är att självgodhet grundad i svenskarnas tursamhet under och efter andra världskriget är själva grunden för det här fenomenet. Om det stämmer vore det synd, för då lär det inte vara så lätt att göra något åt saken innan det är alldeles för sent.

Ödesdiger dag för finländsk-svenska förbindelser

Inte sedan Karl-Ivan Westman utsågs till Sveriges ambassadör i Helsingfors i mars 1941, vid det tillfället bedömt som Sveriges för stundens viktigaste diplomatiska mission, har en tillträdande chef för Sveriges ambassad vid Salutorget haft sämre omen än idag när Eva Walder-Brundin tillträder som svenskt sändebud.

Och det är inte OS-förlusten i ishockey som är det värsta problemet.

Samtidigt måste det erkännas att både uppgiften, personerna och de historiska omständigheterna inte har något gemensamt.

När Karl-Ivan Westman tillträdde valdes han för att man trodde att hans kompetens var vad som behövdes. Man hade, i varje fall delvis, fel. Sveriges utrikesministerium var splittrat mellan realpolitiker som ville stå på god fot med Tyskland, och ideologer som hoppades på Tysklands förlust och därför var måna om goda relationer med Sovjet, England och USA. De senare hoppades att Finlands accellererande bindning till Tyskland kunde bromsas, och tänkte att Westmans analytiska klarsyn och gamla kontakter i Finland skulle kunna hjälpa till. Utrikesminister Günther och kung Gustav V tillhörde det realpolitiska lägret, men blev övertalade.

Karl-Ivan Westman fick nog väldigt snabbt klart för sig att Finlands bindning till Tyskland var mycket, mycket närmre än man befarade i Stockholm. Men han gjorde också ett misstag som borde sänt honom till skamvrån för resten av livet. Han inbillade sig att om han bara tillräckligt tydligt och tillräckligt ofta förklarade att man i Sverige inte trodde det vara bra för Finland att knyta sitt öde till Tysklands, så skulle det uppstå en opinion som i elfte timmen kunde få regeringen att ändra politik. Det uppnådde han nu inte alls. Det enda det ledde till var att de efter Vinterkriget fåtaliga Sverigevännerna blev ännu färre, och att klyftan och främlingsskapet mellan de båda länderna fördjupades.

Eva Walder-Brundin, däremot, skickas till Helsingfors för att man inte tyckte att hon hållit måttet på UD. Det är inte säkert att det är en rättvis bedömning, men det är uppenbart att hon skickas till Helsingfors för att man inte vill ha henne kvar i Stockholm där hon varit chef för UD:s Asienavdelning, och således i högsta grad medansvarig för vad som gjordes och inte gjordes i samband med tsunami-katastrofen för ett år sedan.

Hennes meritlista är kort och väldigt mager på Finlands-, Norden- och EU-relevanta kontakter och erfarenheter. Helsingfors har således blivit avstjälpningsplats för Laila Freivalds oönskade och misslyckade diplomater.

Om fyra månader tar Finland över ordförandeposten i EU. Våra båda länder borde ha åtskilliga gemensamma intressen, bland annat för att hjälpa EU ut ur den hopplösa stiltje unionen hamnat i efter Irak-krisen, utvidgningen och konstitutionsfiaskot.

Men Göran Perssons regering vill inte utnyttja den här möjligheten. Om trots allt Sverige skulle få några intressen som ambassaden får i uppgift att bevaka, så har man gjort sitt bästa för att syndabocken ska misslyckas igen. Och det är anmärkningsvärt med tanke på hur väl den avgående ambassadören, Ulf Hjertonsson, lyckats med sitt grundläggande uppdrag att fördjupa och förbättra relationerna mellan svenskar och finnar. Genom sättet UD och statsminister gått tillväga, har man gjort ambassadör Walder-Brundins eventuella uppgift hart när omöjlig:
— Motlut, dåligt före och helt fel valla.

Outgrundliga äro Konungariket Sveriges vägar. Men inte otydliga. En tydligare signal till Helsingfors om sitt ointresse, eller sin motvilja, eller vad det nu är för något, kan knappast tänkas. Tyvärr.