"Only" 46% for re-election of president Tarja Halonen

The first round of the presidential election in Finland was finished today. At eight o'clock the voting was over. Less than three hours later the votes were counted and summarized.

The president, Tarja Halonen, competed with seven candidates and scored 46%. Since she didn't reach the 50% threshold, there will be a second round against the center-right candidate Sauli Niinistö, who's scored 24%. This second round will, of course, be a mere formality. Correction: to my great surprise, the non-socialists united strongly behind Ninistö.

This 46% result was however considerably less than one would have guessed based on polling figures marking Halonen as the most popular and successful of all of Finland's 20th century presidents, although it was also considerably higher than the 21% her Social Democrats scored in the EU-parliament elections of 2004, or their 25% in the national elections of 2003.

Not that this issue keeps me awake in the nights, but I had a really hard time to decide how to vote in this first election, and it won't be easier in the second. Undoubtly she has done an very good job as a president, but I guess many, like myself, remain reluctant to vote for a Socialist when there are alternatives.

Finland is best served by Tarja Halonen as president, yes that's what I believe. It's good for Finland to have a president that 70-80% of the population hold to do a good job — and why not keep a successful leader?

Halonen has a persona that is very suitable for a President of Finland. She makes a very genuine impression with her air of no-nonsense. She embodies the soul and ideals of the nation. Her poor background, Lutheran work ethics, academic achievements, single-motherness and grumpy treatment of sloppy civil servants all strikes a chord in the Finnish psyche.

But my problem remains: When I compared the programs of the different candidates, candidate Halonen was neither my first, nor the second, not even my third best choice.

Om Wikipedia på femårsdagen

I Schmidtens nattbok skrev jag en kommentar, som jag kopierar hit mest för att jag själv ska hitta den.

Schmidten refererar till en artikel av Rachel Aviv in The Village Voice (läs den!), och fortsätter:

[...] fanatiker med okonventionell verklighetsuppfattning [har] betydligt starkare drivkraft för att påverka texter att motsvara just deras övertygelse och tona ner etablerade sanningar än vad skribenter med expertis eller specialkunskapet har. De senare ger upp och koncentrerar sig på mera tacksamma arbetsuppgifter.

Eftersom en central, och mycket viktigare, grundtanke med Wikipedia är att texterna och deras illustrationer ska tillhöra public domain, så kan Wikipedia-konceptet mycket väl utvecklas vidare i en modifierad form, bättre på att skapa förtroende.

Jag kommenterade:

Som exempel på extremistisk verklighetsuppfattning som kan slå igenom i Wikipedia artiklar kan nämnas den rätt så lilla minoriteten finnar som har ett anti-svenskt program. Som finne kan jag skratta åt dem, men när jag upptäcker att deras skrivningar får stå kvar omodifierade i månader, så förlorar jag givetvis förtroende för Wikipedias artiklar också på andra områden.

Jag blev också förfärad när det under ett halvårs vistelse i USA gick upp för mig hur perfekt Wikipedia på den här punkten tjänar anti-vetenskapliga religiösa knäppskallars syften, dvs deras som propagerar för "intelligent design" som en teori av jämförbar dignitet med etablerad akademisk biologi, eller deras som hävdar att global uppvärmning måste bero på något som människan inte kan påverka.

Även om nu Wikipedia försökte åtgärda problemet med enskilda företrädare med extrema eller alldeles egna tolkningar av verkligheten, så kommer Wikipedia att ha oerhört svårt att skydda sig mot målmedvetna propagandainsatser från stora penningstarka aktörer som regeringar och multinationella företag. Sedan kan det väl kvitta om det är Kinas regering eller franska storföretag. Tack vare Wikipedia kan en världsopinion påverkas lättare, billigare och effektivare än med tidskrifter som Nyheter från Sovjetunionen eller radiosändare som Radio Free Europe.

Introduction, part III: Inherited respect for Russia and for disadvantages of Democracy

Finland, where I come from, was part of a country that in the 18th century had a 50 years long experiment with parliamentarism — although my forefathers lived in the very province whose loss gave the impetus for the transfer of control over executive power from king to parliament back in 1721/22. Actually, this parliamentarism soon turned out to be most advantageous for the arch-enemy, Russia, gaining influence both directly through bribing parliamentarians and others, and indirectly thanks to the relative national weaknes that perpetual political strifes resulted in. Few would say that it was a very successful period, although some improvements were made to the form of government and many important experiences were won.

Undeniably, my world view is colored by this fact, that the province from where three of my grandparents were evacuated in 1940 and 1944, the province of Karelia, always has been divided by the Russian border.

How much I ever would wish to, I can't help feeling a rush of adrenalin and my soul prepairing to fight or flight when I get reminded of Russian expansionism, Russian oppression, and Russian lack of respect for commoners' lifes and rights.

As history has been told to me, there has always been an East–West dimension to loss of liberty and loss of legal security. For instance, in two decrees, 1817 and 1826, the Russian crown confiscated most land held by farmers in this province and gave it to noblemen. 1.5 million acres thus changed owners, for some decades the farmers remained serfs in all but the name, virtually without legal rights, and finally in the 1870s–1880s Finland's government acted as middleman and made it possible for the farmers to buy their land back again — by instalments.

Without any doubt, it's so that my ancestors' experiences, as they have been told from generation to generation, influence the descendants' world view. This, I believe, must be true for all people who are not deprived of their history.

Blogging och historieberättande

Till Hans Perssons Pink Unicorn blog skrev jag följande kommentar (kopierad hit för att jag själv ska kunna hålla reda på den):

En sak som slagit mig är att tidigare generationer övade sig mycket mera i att berätta historier för varandra. Ännu min far har kvar mycket av den gåvan, men jag har upptäckt hur plötsligt, i min generation (jag är född -81), ingen i kusinskaran kan återberätta särskilt många av de nog hundratals förfadersanekdoter som vi borde minnas från släktkalas och fisketurer.

Både min mormors bror, som var präst, och min morfar, som var departementstjänsteman, kunde utan vidare berätta historia efter historia om viktiga stationer i våra lantliga anfäders liv både fyra, fem och sex generationer tillbaka.

Nu var det väl i och för sig så, att livet på landet inte förändrades så väldigt mycket mellan 1750 och 1850, så kanske kunde det hända att historier ibland förändrades, blandades ihop lite, eller tillskrevs Tuomas Simonpoika fast det egentligen borde handla om hans son Petri Tuomaanpoika, eller tvärt om. Det spelar ju inte så stor roll längre.

Det historierna berättar är ju egentligen inte vad som hände en viss bestämd individ, utan hur livet kan vara för oss människor. Det är generationers ackumulerade erfarenheter av hur man kan förhålla sig till livet och naturen.

Och här, kanske, finns en beröringspunkt med bloggskrivande och bloggläsande. Det är ju inte för att jag är intresserad av individen Hans Persson som jag läser en viss blog. Och det är ju inte för dem som är intresserade av mig som individ som jag skriver.

Kanske är våra ansatser att skriva bloggar en naturlig fortsättning på våra förfäders historieberättande i årtusenden före radions tid?

Hans Persson hade också skrivit:

Min farfar tyckte om att skriva och efter honom har jag 3-4 pärmar fulla med texter. [...] En del av texterna är skönlitterära försök eller ganska långa roliga historier och anekdoter. De har inte alltid åldrats så väl. De övriga texterna är mycket intressantare, för de är minnen från farfars barndom, eller i flera fall återberättningar av historier som farfars farföräldrar berättat för honom vilket innebär att det handlar om händelser från förra halvan av 1800-talet.

Jag har en liknande erfarenhet. Min fars mormor började skriva dagbok i realskolan, och fortsatte med det i tjugofem år, tills hennes man plötsligt och oväntat blev sjuk och dog. Vid ett tillfälle hade jag hennes dagböcker i min hand, och läste i dem så mycket jag hann med under ett veckoslut.

Det fanns rätt mycket som jag hoppade över. Skvaller och svärmerier till exempel.

Sedan fanns det annat som var över min horisont, men det gav ändå nån slags bild av vad som var viktigt för henne. Hon gav ofta omdömen och kommentarer om ny poesi, dramatik och prosa, både finsk, fransk och svensk. Inte bara ny, förresten, hon läste och läste pånytt ryska och tyska klassiker och reflekterade över både språk och budskap.

Intressant var hur främmad min farmorsmor var för det engelskspråkiga. När hon nån gång kommenterade en (översättning av en) engelskspråkig författare var det uppenbart att det fanns nån slags genuint främlingskap, eller kanske en avsaknad av gemensamma referenser. Detta fascinerar mig mycket, eftersom jag själv ju har rätt lätt för att dra paralleller mellan (vissa) aspekter av typiskt amerikanskt eller australiensiskt förhållningssätt och det finländska. Frontier-mentaliteten, expansionismen ut i den gränslösa vildmarken, och den reella möjligheten att fly undan både samhälle och överhet är det jag tänker mest på. Ska jag försöka förklara denna skillnad så får jag ta till att jag växt upp under massiv dominans av engelskspråkig kultur medan hon växte upp i en tid när tysk, rysk och fransk kultur konkurerade med och kompletterade varandra. Tysk och rysk romanticism stod också i god resonans med stämningarna i Finland under decennierna före och efter självständighetsförklaringen.

Mitt bestående intryck var inte alls att jag kunde förstå henne bättre, men att jag fick en rätt god bild av vad hon intresserade sig för och vilka attityder hon hade. Typiskt var t.ex. att hon kunde uttrycka sig lika ogillande om "den obildade arbetarrörelsen" som om adel med "nedärvda privilegier, nedärvda gods och nedärvd dumhet" eller "okristliga rättare och fabriksdisponenter" som provocerat fram den "röda smittan."

U.S. bypassing its new torture ban

The strife between Absolutism and Constitutionalism goes on in the United States, as reported in The Boston Globe - Bush could bypass new torture ban:

David Golove, a New York University law professor who specializes in executive power issues, said that the signing statement means that Bush believes he can still authorize harsh interrogation tactics when he sees fit.

"The signing statement is saying 'I will only comply with this law when I want to, and if something arises in the war on terrorism where I think it's important to torture or engage in cruel, inhuman, and degrading conduct, I have the authority to do so and nothing in this law is going to stop me," he said. "They don't want to come out and say it directly because it doesn't sound very nice, but it's unmistakable to anyone who has been following what's going on."

The Sharon Era approaching its end?

Reuters has a surge of articles on Ariel Sharon, who's suffered another and seemingly worse stroke, hinting at his era now approaching its end. Let's see if this may open up for a development that can bring peace and relative justice to that powder keg of the world.

Opinion polls have shown Sharon was on course to win the March election as leader of the new centrist Kadima faction he founded after quitting the right-wing Likud party in the face of a party rebellion over the Gaza pullout.

He has campaigned on a platform of readiness to give up more occupied land in the West Bank as a way to end decades of conflict, but he vowed to keep Israel's hold on major settlement blocs.

A large part of Sharon's popularity among Israelis stems from a belief that he could take bold steps that others would not get away with given his background as the archetypal hawk.

Palestinians have long suspected that Sharon's plans for ending conflict meant that he would dictate terms that would leave them only fragments of the state they seek.

(Quote: Reuters)