Ödesdiger dag för finländsk-svenska förbindelser

Inte sedan Karl-Ivan Westman utsågs till Sveriges ambassadör i Helsingfors i mars 1941, vid det tillfället bedömt som Sveriges för stundens viktigaste diplomatiska mission, har en tillträdande chef för Sveriges ambassad vid Salutorget haft sämre omen än idag när Eva Walder-Brundin tillträder som svenskt sändebud.

Och det är inte OS-förlusten i ishockey som är det värsta problemet.

Samtidigt måste det erkännas att både uppgiften, personerna och de historiska omständigheterna inte har något gemensamt.

När Karl-Ivan Westman tillträdde valdes han för att man trodde att hans kompetens var vad som behövdes. Man hade, i varje fall delvis, fel. Sveriges utrikesministerium var splittrat mellan realpolitiker som ville stå på god fot med Tyskland, och ideologer som hoppades på Tysklands förlust och därför var måna om goda relationer med Sovjet, England och USA. De senare hoppades att Finlands accellererande bindning till Tyskland kunde bromsas, och tänkte att Westmans analytiska klarsyn och gamla kontakter i Finland skulle kunna hjälpa till. Utrikesminister Günther och kung Gustav V tillhörde det realpolitiska lägret, men blev övertalade.

Karl-Ivan Westman fick nog väldigt snabbt klart för sig att Finlands bindning till Tyskland var mycket, mycket närmre än man befarade i Stockholm. Men han gjorde också ett misstag som borde sänt honom till skamvrån för resten av livet. Han inbillade sig att om han bara tillräckligt tydligt och tillräckligt ofta förklarade att man i Sverige inte trodde det vara bra för Finland att knyta sitt öde till Tysklands, så skulle det uppstå en opinion som i elfte timmen kunde få regeringen att ändra politik. Det uppnådde han nu inte alls. Det enda det ledde till var att de efter Vinterkriget fåtaliga Sverigevännerna blev ännu färre, och att klyftan och främlingsskapet mellan de båda länderna fördjupades.

Eva Walder-Brundin, däremot, skickas till Helsingfors för att man inte tyckte att hon hållit måttet på UD. Det är inte säkert att det är en rättvis bedömning, men det är uppenbart att hon skickas till Helsingfors för att man inte vill ha henne kvar i Stockholm där hon varit chef för UD:s Asienavdelning, och således i högsta grad medansvarig för vad som gjordes och inte gjordes i samband med tsunami-katastrofen för ett år sedan.

Hennes meritlista är kort och väldigt mager på Finlands-, Norden- och EU-relevanta kontakter och erfarenheter. Helsingfors har således blivit avstjälpningsplats för Laila Freivalds oönskade och misslyckade diplomater.

Om fyra månader tar Finland över ordförandeposten i EU. Våra båda länder borde ha åtskilliga gemensamma intressen, bland annat för att hjälpa EU ut ur den hopplösa stiltje unionen hamnat i efter Irak-krisen, utvidgningen och konstitutionsfiaskot.

Men Göran Perssons regering vill inte utnyttja den här möjligheten. Om trots allt Sverige skulle få några intressen som ambassaden får i uppgift att bevaka, så har man gjort sitt bästa för att syndabocken ska misslyckas igen. Och det är anmärkningsvärt med tanke på hur väl den avgående ambassadören, Ulf Hjertonsson, lyckats med sitt grundläggande uppdrag att fördjupa och förbättra relationerna mellan svenskar och finnar. Genom sättet UD och statsminister gått tillväga, har man gjort ambassadör Walder-Brundins eventuella uppgift hart när omöjlig:
— Motlut, dåligt före och helt fel valla.

Outgrundliga äro Konungariket Sveriges vägar. Men inte otydliga. En tydligare signal till Helsingfors om sitt ointresse, eller sin motvilja, eller vad det nu är för något, kan knappast tänkas. Tyvärr.