Blogging och historieberättande

Till Hans Perssons Pink Unicorn blog skrev jag följande kommentar (kopierad hit för att jag själv ska kunna hålla reda på den):

En sak som slagit mig är att tidigare generationer övade sig mycket mera i att berätta historier för varandra. Ännu min far har kvar mycket av den gåvan, men jag har upptäckt hur plötsligt, i min generation (jag är född -81), ingen i kusinskaran kan återberätta särskilt många av de nog hundratals förfadersanekdoter som vi borde minnas från släktkalas och fisketurer.

Både min mormors bror, som var präst, och min morfar, som var departementstjänsteman, kunde utan vidare berätta historia efter historia om viktiga stationer i våra lantliga anfäders liv både fyra, fem och sex generationer tillbaka.

Nu var det väl i och för sig så, att livet på landet inte förändrades så väldigt mycket mellan 1750 och 1850, så kanske kunde det hända att historier ibland förändrades, blandades ihop lite, eller tillskrevs Tuomas Simonpoika fast det egentligen borde handla om hans son Petri Tuomaanpoika, eller tvärt om. Det spelar ju inte så stor roll längre.

Det historierna berättar är ju egentligen inte vad som hände en viss bestämd individ, utan hur livet kan vara för oss människor. Det är generationers ackumulerade erfarenheter av hur man kan förhålla sig till livet och naturen.

Och här, kanske, finns en beröringspunkt med bloggskrivande och bloggläsande. Det är ju inte för att jag är intresserad av individen Hans Persson som jag läser en viss blog. Och det är ju inte för dem som är intresserade av mig som individ som jag skriver.

Kanske är våra ansatser att skriva bloggar en naturlig fortsättning på våra förfäders historieberättande i årtusenden före radions tid?

Hans Persson hade också skrivit:

Min farfar tyckte om att skriva och efter honom har jag 3-4 pärmar fulla med texter. [...] En del av texterna är skönlitterära försök eller ganska långa roliga historier och anekdoter. De har inte alltid åldrats så väl. De övriga texterna är mycket intressantare, för de är minnen från farfars barndom, eller i flera fall återberättningar av historier som farfars farföräldrar berättat för honom vilket innebär att det handlar om händelser från förra halvan av 1800-talet.

Jag har en liknande erfarenhet. Min fars mormor började skriva dagbok i realskolan, och fortsatte med det i tjugofem år, tills hennes man plötsligt och oväntat blev sjuk och dog. Vid ett tillfälle hade jag hennes dagböcker i min hand, och läste i dem så mycket jag hann med under ett veckoslut.

Det fanns rätt mycket som jag hoppade över. Skvaller och svärmerier till exempel.

Sedan fanns det annat som var över min horisont, men det gav ändå nån slags bild av vad som var viktigt för henne. Hon gav ofta omdömen och kommentarer om ny poesi, dramatik och prosa, både finsk, fransk och svensk. Inte bara ny, förresten, hon läste och läste pånytt ryska och tyska klassiker och reflekterade över både språk och budskap.

Intressant var hur främmad min farmorsmor var för det engelskspråkiga. När hon nån gång kommenterade en (översättning av en) engelskspråkig författare var det uppenbart att det fanns nån slags genuint främlingskap, eller kanske en avsaknad av gemensamma referenser. Detta fascinerar mig mycket, eftersom jag själv ju har rätt lätt för att dra paralleller mellan (vissa) aspekter av typiskt amerikanskt eller australiensiskt förhållningssätt och det finländska. Frontier-mentaliteten, expansionismen ut i den gränslösa vildmarken, och den reella möjligheten att fly undan både samhälle och överhet är det jag tänker mest på. Ska jag försöka förklara denna skillnad så får jag ta till att jag växt upp under massiv dominans av engelskspråkig kultur medan hon växte upp i en tid när tysk, rysk och fransk kultur konkurerade med och kompletterade varandra. Tysk och rysk romanticism stod också i god resonans med stämningarna i Finland under decennierna före och efter självständighetsförklaringen.

Mitt bestående intryck var inte alls att jag kunde förstå henne bättre, men att jag fick en rätt god bild av vad hon intresserade sig för och vilka attityder hon hade. Typiskt var t.ex. att hon kunde uttrycka sig lika ogillande om "den obildade arbetarrörelsen" som om adel med "nedärvda privilegier, nedärvda gods och nedärvd dumhet" eller "okristliga rättare och fabriksdisponenter" som provocerat fram den "röda smittan."